Direktlänk till inlägg 12 november 2009
*usch* jag hatar det här... den STORA frågan, när har det gått för långt? Våran älskade lilla hund Macken har ju epilepsi och får titt som tätt anfall ibland ofta ibland flera månader mellan... Här på bloggen kan det kanske låta som om vi inte bryr oss i våran hund, tar hand om honom, han får aldrig några promenader, får inte följa med när vi åker bort osv. Men det är för hans skull eftersom han inte klarar av alla intryck som nya ställen ger, då får han anfall och blir dålig.
Minsta lilla förändring tex, när han fått följa med ut på täckten märks samtidigt så vill vi ju inte stänga honom ute från allt. Hemskt jobbigt och svårt är det här. Vi har lovat oss själva att inte låta det gå "för långt", att han ska krampa ihjäl sig, att hjärnan ska ta för mycket stryk. varje anfall tar oss ju ett steg närmare det beslutet "När är det dags", frågan är om vi kommer låta det gå för långt bara för att vi väntar på den dagen "när".
Ibland hoppas jag att han bara ska vara död en morgon när vi vaknar så jag/vi slipper ta beslutet samtidigt är jag livrädd att den dagen ska komma, att jag inte ska hinna ta farväl, inte veta om han lidit eller bara somnat in...
Igår var ingen bra dag för Macken, han var hemskt dålig och Petter trodde han skulle måsta hämta bössan för att göra lidandet kort, det är fruktansvärt hemskt att se sin hund bli riktigt dålig när inte benen bär att kramperna blir så stora att han inte kan kontrollera något alls.
Jag hatar verkligen att vi ska ha sån jävla otur med det mesta :(
Världens snällaste vovve!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
|||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|