Direktlänk till inlägg 27 januari 2012
Pang och rätt som det är är jag inte alls stark längre... ångest, panik, smärta långt in i hjärtat...
VARFÖR???
Gör så sjukt jävla ont, som om hjärtat ska brista i bitar och jag vill bara skrika...
Jag vill inte glömma hur han såg ut, så liten, så fridfull, så evigt saknad!!!!
Ibland kan jag inte låta bli och tänka på hur hur långt vi skulle ha kommit i graviditeten, hur stor magen skulle ha varit... varför plågar jag mig själv på det viset? Hur mycket jag än kämpar för att inte tänka på det så dyker tankarna ändå upp... varför kunde vi inte få denna bebis???
VAD gick fel?
NÄR ska jag förstå att vi har ett barn i minneslunden? Att vi tillhör skaran som förlorat ett barn? Att jag fött tre barn men bara har två?
HUR ska vi våga vara glada nästa gång, hur ska vi våga prova igen, just nu känns det så långt borta. Jag försöker ännu läka, det stora stora såret i hjärtat, som gång på gång rivs upp och gör lika ont igen...
Jag vill inte glömma, jag vill bara att det ska göra mindre ont..
Jag vill inte sluta bli påmind, bara det inte gör lika ont varje gång...
Jag tycker det är fint när folk vill prata om honom, om sorgen, jag tycker ni är modiga speciellt då jag själv inte är det... jag har för nära till gråten ännu... ibland tycker jag det gått så lång tid men det har faktiskt bara gått 2 månader... jag har all rätt i världen att få vara ledsen, att vara arg, att vara besviken men det är så svårt att låta känslorna synas, livet fortsätter i rask takt... mitt (vårat) liv har förändrats för all framtid, vi har en sorg, en förlust.
Någon fattas oss... Vidar fattas, han finns inte... inte hos oss!
Vi har en ängel!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|