Eftersom jag inte blev sövd under skrapningen utan fick ryggbedövning kunde jag amma bebisen direkt när jag kom upp på förlossningen igen, skönt eftersom jag hade en mycket hungrig och ledsen kille där.

Efter längtad frukost, ingen gourmé frukost kanske men ack så gott i hungrig mage :) Petter som var tvungen att springa och växla pengar för att fylla i parkeringautomaten (funkade inte att dra kortet) köpte godis åt sin fru. Personalen la ner bebisen på mina ben medans jag åt frukost... funkade sådär... eftersom jag var total förlamad och kände ingenting och nådde honom inte... dessutom hade de glömt ge mig larmknappen... men som tur var kollade de ju till mig ofta så de var snart tillbaka ;) Eftersom jag hade ryggbedövning hade jag även kateter och behövde inte ens tänka på att kliva upp och kissa, det sköttes av påsen på sidan av sängen ;)

Tacka vet jag sängkontrollen, sån säng borde ju ALLA ha hemma, underbart ;) Sakta men säkert fick jag i alla fall benen tillbaka, lunch fick jag också och sedan fick jag hjälp att gå och duscha. Var tvungen att vila/sova en stund innan Petter hjälpte mig att klä på mig... medans han lovade mig att det inte skulle bli någon vana att han klädde på mig ;)

Det mindre roliga kan väll sammanfattas typ så här.. väckte Petter med lite smått panik i rösten: Petter jag blöder MYCKET, vi måste åka till sjukhuset... Petter frågade hur mycket... visade handen full med blod medans det forsade... då insåg Petter allvaret och blev riktigt rädd första gången... själv la jag mig ner på golvet och ringde sjukhuset. Slet åt mig ett ombyte och skötväskan och såfort svärmor och Ludde kom så åkte vi. Hann tänka många gånger på vägen in att vi skulle tagit ambulans istället eftersom jag kände hur blodet forsade och när jag klev ur bilen på sjukhuset rann det längst efter benen trots jätte binda. In i hissen och upp till förlossningne där de tog emot oss. Dom konstaterade fort att det här inte var bra och dom ringde jourläkaren som kom och kollade med ultraljud och bokade in operation så fort som möjligt. Andra gången Petter blev riktigt rädd var när jag skulle byta säng och de gett mig tabletter som skulle minska blödningen och ändå rann det längst benen och ner på golvet när jag reste mig upp och skulle byta sjukhussäng.

Dom förberedde så mycket de kunde uppe på förlossningen inför operationen (skrapning), satte dropp och kanalyler, stack mig i båda händerna men venerna var redan då för dåliga så fick bli armvecken. Dessutom masserade de hela tiden min mage för att livmodern skulle dra ihop sig vilket gjorde otroligt ont :( Men till slut fick de ge mig smärtlindring och det blev lite lättare att uthärda den smärtsamma behandlingen. Tredje gången Petter blev riktigt rädd var när de för miljonte (kändes de som) gången kollade mitt blodtryck och inte längre sa "blodtrycket ser bra ut" utan istället började viska med varandra och en barnmorska försvann ut ur rummet med fart var på läkaren plötslig befinner sig i rummet och berättar att NU ska vi ner till operation.

Nu i efterhand känns allt så himla onödigt... tänk om jag bara fått komma in när jag ringde till bb och berättade att febern inte ville ge med sig, att jag inte längre trodde det berodde på mjölkstockning... eftersom brösten kändes bra... eller när jag ringde på söndagen och fortfarande hade feber efter 6 dagar... om jag bara fått lämna ett ynka prov så hade de sett att jag hade en infektion, hade de klämt hade de kanske känt att livmodern inte dragit ihop sig som den ska... Men så är jag inte den som gnäller och klagar... jag uthärdar och är smärttålig...jag är tjurig... men ibland borde jag lära mig att stå på mig mer, när jag känner att något inte är rätt!!!

 

Catarina

11 januari 2013 02:15

Men fy! Nu hoppas jag att du kommer att få må bra och bara vara hemma och mysa med familjen!
Det lät riktigt läskigt och tänk att man inte kan lita på sjukvården! Man måste känna efter själv och strida för sin känsla. Krya på dig!
Kramar Catarina

http://keckla.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Swish och nu är sommaren här... eller sommarmånaderna har i alla fall börjat, sommarvärmen har inte direkt infunnit sig ännu. Förra helgen var vi på kosläpp, mysigt att se glada kor skutta ut mot sommarbete. Lekte lite i lekparken brevid bond...

Galet var tiden går snabbt! Nu har vi avverkat både jul och nytt år är påbörjat. Månaderna swishar förbi. Julafton firades här hemma tillsammans med min halva av familjen. Mamma, pappa, alla mina syskon med respektive och nästan alla barn (saknad...

Barnen fick en tidig julklapp av gudfar Stefan och Rosanna (och lille Sylvester) nämligen att besöka trolska skogen. Så fint att ge barnen upplevelser i present/ julklapp då de redan har så mycket leksaker. Jag fick också följa med, vilket jag tycker...

När barnen fyller år brukar vi slå ihop släktkalasett. Är ju bara 4 dagar mellan Filip och Lukas men ett par månader kvar tills Edwin fyller 4 år. Men vi brukar fira honom på samma gång. Bara långt att vänta gör honom och svårt att förstå varför kala...

I torsdags fyllde Filip 9 år. Började dagen med kalas i sängen. Paketöppning och go fika. Barnen får alltid önska vad de vill ha. En bok om rymden, cykellampa och en låda lego fick Filip. ...