Sakta men säkert känner jag mig piggare, huvudvärken börjar till och med ge med sig. Idag har jag, Filip och Edwin varit och flängt nästan hela dagen. Började med att ge oss iväg i riktigt bra tid och hann in på byggmax innan logopedbesöket med Filip. Idag var det jobbigt för honom då logopeden flyttat ljudningen till mitten och slutet av orden eftersom han nu klarar ljudningen i början av ord och det tyckte Filip var tufft. Han kämpade bra iaf och vi har nytt material att jobba med här hemma fram till april.

Lunchade på donken eftersom Filip ville det och hämtade sedan upp magbilden på bärs foto. Kanon fin, nu måse jag bara köpa ram. Svängde in på jobbet och hälsade på, glada kollegor och glada barn att äntligen få träffa bebisen vi väntat så länge på :)

Handlade slutligen innan vi åkte hem så en mycket trött mamma och Filip ikväll. Lukas är inte helt hundra pigg så han var också trött. Petter stack iväg och simmade och jag blev själv med alla tre men det gick kanon bra. Lyckades tom tajma in matning av bebis samtidigt som de stora kvällsfikade och kunde sedan läsa i lugn och ro för ett barn i taget och ligga hos Lukas tills han somnade. Lukas som för övrigt nu även slutat med blöja på natten!!! Går så himla bra nu, det händer att dte blir olyckor på dagen och bajseriet är det fortfarande krångel med men han har kommit lågt nu ändå och helt på eget intiativ!

Fortfarande inget internet vilket gör det sjukt tråkigt att bara blogga från mobilen :(

Idag har vi varit till Sundsvall och besiktat bilen. Lät sedan barnen leka i ikeas lekland medans jag och Petter (och Edwin) åt en lång och stillsam lunch. Barnen valde korv innan de gick in i leklandet.

Skönt för oss alla! Ibland behövs inte mer för att samla lite energi :)Blev en hel del åka bil och sitta stilla då är surfplattan super dessutom får dom verkligen träna turtagning ;)

Vårat internet har slutat fungera här hemma. Troligen routern som lagt av... så trist :( Idag har vi varit ute och trotsat kylan en stund hela familjen. Jag blev faktiskt lite piggare. Har fortfarande en grym huvudvärk i övrigt mår jag riktigt bra igen !!


Edwin är fortfarande en väldigt nöjd bebis som mest äter och sover. Storebröderna är väldigt omhändertagande och go mot minstingen <3

Sist när Lukas åkte till mormor och morfar så passade jag och Filip på att baka då Filip hade det som önskemål. Jag trodde han skulle passa på att välja att spela spel men han ville baka regnbågsmuffins så då fick det bli så.

Han har fått ett namn   

Idag hämtade vi hem barnen och kom överrens om att bebisen ska heta Edwin. Bvc kom och gjorde hembesök. Edwin väger nu 4220 gr så han har ökat jätte bra i vikt :) Jag har mycket mat så jag har inte varit orolig att han inte skulle ha gått upp. Han äter, bajsar och sover väldigt mycket. Har en längre vaken period mitt på dagen och en rätt sent på kvällen, annars sover han mest.

Eftersom jag inte blev sövd under skrapningen utan fick ryggbedövning kunde jag amma bebisen direkt när jag kom upp på förlossningen igen, skönt eftersom jag hade en mycket hungrig och ledsen kille där.

Efter längtad frukost, ingen gourmé frukost kanske men ack så gott i hungrig mage :) Petter som var tvungen att springa och växla pengar för att fylla i parkeringautomaten (funkade inte att dra kortet) köpte godis åt sin fru. Personalen la ner bebisen på mina ben medans jag åt frukost... funkade sådär... eftersom jag var total förlamad och kände ingenting och nådde honom inte... dessutom hade de glömt ge mig larmknappen... men som tur var kollade de ju till mig ofta så de var snart tillbaka ;) Eftersom jag hade ryggbedövning hade jag även kateter och behövde inte ens tänka på att kliva upp och kissa, det sköttes av påsen på sidan av sängen ;)

Tacka vet jag sängkontrollen, sån säng borde ju ALLA ha hemma, underbart ;) Sakta men säkert fick jag i alla fall benen tillbaka, lunch fick jag också och sedan fick jag hjälp att gå och duscha. Var tvungen att vila/sova en stund innan Petter hjälpte mig att klä på mig... medans han lovade mig att det inte skulle bli någon vana att han klädde på mig ;)

Det mindre roliga kan väll sammanfattas typ så här.. väckte Petter med lite smått panik i rösten: Petter jag blöder MYCKET, vi måste åka till sjukhuset... Petter frågade hur mycket... visade handen full med blod medans det forsade... då insåg Petter allvaret och blev riktigt rädd första gången... själv la jag mig ner på golvet och ringde sjukhuset. Slet åt mig ett ombyte och skötväskan och såfort svärmor och Ludde kom så åkte vi. Hann tänka många gånger på vägen in att vi skulle tagit ambulans istället eftersom jag kände hur blodet forsade och när jag klev ur bilen på sjukhuset rann det längst efter benen trots jätte binda. In i hissen och upp till förlossningne där de tog emot oss. Dom konstaterade fort att det här inte var bra och dom ringde jourläkaren som kom och kollade med ultraljud och bokade in operation så fort som möjligt. Andra gången Petter blev riktigt rädd var när jag skulle byta säng och de gett mig tabletter som skulle minska blödningen och ändå rann det längst benen och ner på golvet när jag reste mig upp och skulle byta sjukhussäng.

Dom förberedde så mycket de kunde uppe på förlossningen inför operationen (skrapning), satte dropp och kanalyler, stack mig i båda händerna men venerna var redan då för dåliga så fick bli armvecken. Dessutom masserade de hela tiden min mage för att livmodern skulle dra ihop sig vilket gjorde otroligt ont :( Men till slut fick de ge mig smärtlindring och det blev lite lättare att uthärda den smärtsamma behandlingen. Tredje gången Petter blev riktigt rädd var när de för miljonte (kändes de som) gången kollade mitt blodtryck och inte längre sa "blodtrycket ser bra ut" utan istället började viska med varandra och en barnmorska försvann ut ur rummet med fart var på läkaren plötslig befinner sig i rummet och berättar att NU ska vi ner till operation.

Nu i efterhand känns allt så himla onödigt... tänk om jag bara fått komma in när jag ringde till bb och berättade att febern inte ville ge med sig, att jag inte längre trodde det berodde på mjölkstockning... eftersom brösten kändes bra... eller när jag ringde på söndagen och fortfarande hade feber efter 6 dagar... om jag bara fått lämna ett ynka prov så hade de sett att jag hade en infektion, hade de klämt hade de kanske känt att livmodern inte dragit ihop sig som den ska... Men så är jag inte den som gnäller och klagar... jag uthärdar och är smärttålig...jag är tjurig... men ibland borde jag lära mig att stå på mig mer, när jag känner att något inte är rätt!!!

Filip är så jäkla gullig med sin lillebror, idag satt han och pratade med honom, frågade honom saker som "kan du säga så...", mamma han är nog för liten för att prata ;) Men jag ska lära honom en viktig sak...

Filip sprang upp och kom ner med två skott till sin pistol...

"Titta jag har lärt honom att hålla i TVÅ skott"