Att gnälla och klaga är bland det värsta jag vet MEN ibland går det bara inte att låta bli...

Jag har ONT förbannat ONT i mina fogar och har ju känt av dom en längre tid, dock har det varit hanterbart, jag har hög smärttröskel och tiger länge innan jag klagar (även om vissa säkert tror tvärtom) jag använder foglossningbältet och låter helt enkelt bli att göra de saker jag får ont av tex. dammsuga och torka golven, bland de värsta rörelserna jag kan göra och Petter får ta den delen för det mesta nu för tiden fast han är helt värdelös på det ;) Ibland måste jag ju så helt och hållet låter jag inte bli, jag måste leva åxå.

Senaste veckan skulle man kunna säga har smärtan ändrat form och blivit mer intensiv, vänster höft låser sig och benet bär inte och smärtan är OUTHÄRDLIG, jag hulkar, kvider, gråter floder försöker MEN det går inte. Imorse försökte jag kliva u sängen i 20 minuter, tar mig upp, försöker ta fram trosor och strumpor ur lådan, gråter... når inte ens ner till mellersta lådan, hulkar.. Petter kliver upp och får hjälpa mig tillbaka till sängen och inser att det är kört, JAG KAN INTE JOBBA :(

Ringer till jobbet gråter berättar om min frustration, jag vill! Filip vaknar och tittar med stora ögon på sin mamma som numera gråter varje morgon... stackars barn, "Ont" säger han "ja mamma har ont"... känner mig liten och vill gråta mer men biter ihop.

Ringer vårdcentralen och får en tid direkt på morgonen, träffar en förstående trevlig läkare som sjukskriver mig till sista augusti med motiveringen "DU kommer inte kunna jobba, vill du gå ut och prova gör det om ett tag om det känns bättre". Får en remiss till sjukgymnastiken och ska kontakta barnmorskan för att se om jag kan få hjälp med smärtan på något sätt.

När jag väl kommit upp och "höften hamnat rätt" igen släpper den intensiva smärtan och kvar är den där molande foglosning smärtan som jag ändå finner rätt hanterbar men rätt som det är låser sig ju höften igen och jag är tillbaka på ruta ett.

Jag mår dåligt, gråtet bara av tanken att jag inte kan jobba när jag så gärna vill, tänker på ekonomin *usch* Vet ju dessutom hur jävliga försäkringskassan är med att godkänna sjukskrivningar så lär ju dröja innan det dyker upp några pengar :( Samtidigt är det skönt att inte behöva tvinga kroppen till mer än vad den förmår, jag måste ju så klart upp varje morgonen ändå, vi har ju Filip MEN jag slipper känna stressen och förhoppningsvis kan jag få lite hjälp med smärtan också, väntar på samtal från sjukgymnastiken och BM ska jag till på måndag men ska ringa och höra om en TENS apparat.

Men idag känner jag mig rätt liten och sliten, hatar mina höfter!

 

Nikita

2 juni 2009 14:01

ush du de där låter inge vidare, skickar massa kramar!!

http://www.nikital.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Swish och nu är sommaren här... eller sommarmånaderna har i alla fall börjat, sommarvärmen har inte direkt infunnit sig ännu. Förra helgen var vi på kosläpp, mysigt att se glada kor skutta ut mot sommarbete. Lekte lite i lekparken brevid bond...

Galet var tiden går snabbt! Nu har vi avverkat både jul och nytt år är påbörjat. Månaderna swishar förbi. Julafton firades här hemma tillsammans med min halva av familjen. Mamma, pappa, alla mina syskon med respektive och nästan alla barn (saknad...

Barnen fick en tidig julklapp av gudfar Stefan och Rosanna (och lille Sylvester) nämligen att besöka trolska skogen. Så fint att ge barnen upplevelser i present/ julklapp då de redan har så mycket leksaker. Jag fick också följa med, vilket jag tycker...

När barnen fyller år brukar vi slå ihop släktkalasett. Är ju bara 4 dagar mellan Filip och Lukas men ett par månader kvar tills Edwin fyller 4 år. Men vi brukar fira honom på samma gång. Bara långt att vänta gör honom och svårt att förstå varför kala...

I torsdags fyllde Filip 9 år. Började dagen med kalas i sängen. Paketöppning och go fika. Barnen får alltid önska vad de vill ha. En bok om rymden, cykellampa och en låda lego fick Filip. ...