Åkte till jobbet som vanligt på måndagen trots att jag blött så gått som hela helgen och på jobbet proppsade mina kollegor på att NU ringer du vilket jag gjorde, både till barnmorskan, 1177 och sedan även gynkliniken på hudiksvalls sjukhus (man blir ju alltid hänvisad rind, dit istället...) fick en tid  på onsdag kl:19.00 (tydligen har de börjat med kvällstider också det låter ju praktiskt) dagen gick men eftersom blödningen tilltog ringde jag åter igen 1177 och blev hänvisad till akuten och sedan uppskjussad till gynkliniken. Fick komma in rätt omgående och jag såg själv under det vaginala ultraljudet att bebisen inte rörde på sig... förstod att allt var på tok innan läkaren ens talat om det för mig. Han sökte länge efter hjärtverksamhet men det fanns ingen och konstaterade att barnet varit dött ett par veckor t.o.m Alltså ett uteblivet missfall och min kroppen har inte förstått att fostret är dött och därför fortsatt vara gravid.

Kroppen har alltså börjat förstå i v. 17 och därav började mina blödningar. Nu började karusellen snurra som jag hade svårt att hålla mig kvar i... läkaren började informera vad som hända ska, sköterskor kommer in och jag får gå till en abortsköterska (hemsktnamn) för att planera när det hela ska sättas igång. Blir erbjuden att förlösas på förlossningen redan samma kväll eller vänta tills onsdag. Jag kände inte för att vänta... ringer Petter, mamma (som ställer upp och passar barnen så klart), syster och pratar av mig lite innan jag kör hem för att packa.

Petter hämtar barnen och mamma och pappa kommer och packar ihop vad de behöver och tar med barnen hem till sig. Jag och Petter förbereder oss för att åka på förlossningen, ringer lite vänner, skickar ut sms, stannar och hyr film och äter lite. Tog med den lilla bärbara dvd spelaren eftersom sköterskan förvarnat mig att det kan ta lite tid innan det startar.

Väl inne på förlossningen får jag fyra tabletter vaginalt, lite smärtstillande och en värmekudde. Tre långa timmar senare får jag två tabletter att svälja ner... ser på mer film och jag och Petter ligger och pratar *det här var lika tufft för oss båda* . Vi slumrar lite och jag börjar få lite molande värk, undersöks och får ytterligare två tabletter + smärtstillande (hela tiden värmekudden också) när det passerat tre timmar sedan föregående omgång. Nu är klockan halv ett ungefär och jag somnar äntligen på ruset av tabletterna. Vaknar en timme senare och nu har det satt igång på allvar får fruktansvärda värkar korta men täta och får en spruta med smärtstillande som hjälper lite, får lite mer smärttillande... strax efter tre går vattnet och nu kommer den jobbigaste biten för mig då jag inser att det är nära, snart är det slut på riktigt.

03:15 föds en liten liten pojke, ser ut som en "riktig" bebis med alla kroppsdelar färdiga. Så fin och konstigt nog ser han så fridfullt ut, att sorgen faktiskt lättar. Vi fick ha kvar honom på rummet så länge vi ville. Lugnt och skönt på förlossningen då vi var de enda som var där under kvällen oh natten och därför hade barnmorskan alldeles själva. En massa skiftbyten men de var alla gulliga och snälla. Kom en läkare för att titta till mig då moderkakan inte ville komma ut och jag därför fortsatte blöda. Slutar med att den dras ut med tång, den undersöks och den ser fin ut, en liten förkalkning men inget som direkt skulle förklara varför bebisen dog. Vill ändå inte sluta blöda och det blir ultraljud och bekräftas att något ännu blöder så jag sätts på dropp för att livmodern förhoppningsvis ska dra ihop sig och blödningen avta. Det gör den inte och vid halv sex beslutas att jag ska sövas och skrapas och då går det fort, ett par minuter senare ligger jag på operationsbordet och sövs av samma narkosläkare som sövde Filip under hans ljumsskbråcksoperation.

Träffar en klantig sköterska som frågar om hon får gratulera... både jag och sköterskan med från förlossningen fräser nej tillbaka och jag såg vad dåligt hon mådde av den samma komentaren som blev så fel. Samtidigt blev jag fruktansvärt ledsen och fick ångest. Så det var lite traumatiskt att bli sövd då jag hade frossa och grät okontrollerat, dom sövde mig lätt och jag vaknade strax efter att de var klart och fick sedan åka upp till förlossningen från uppvaket. Får antibiotika och ett nytt dropp.

Sov sedan fram till frukosten och därefter kom sköterskor och läkare för mer information, tabletter som hämmar produktionen av bröstmjölk. Vi bestämmer att kuratorn ska kontakta oss angående vad som ska hända med pojken (fostret), vi har lite val att välja mellan och sedan fick vi åka  hem. Kändes otroligt skönt att få åka hem då det precis till frukosten föddes ett barn inne på förlossningen och det kändes väldigt jobbigt just då att höra de där efterlängtade skriken som vårat barn aldrig fick chansen att ge ifrån sig :(

Vad som gått fel kan de inte svara på men bebisen hade lite vattenansamlingar på kroppen så det är troligen någon slags kromosomavvikelse (men det vet vi ju inte, mest spekulationer nu) men det är ju det som är trösten i allt det tunga. Det var inte meningen att detta barn skulle klara sig, naturen har skött sig själv men det är tungt, sjukt tungt men tiden kommer det lätta och just nu ska allt bara läka.

Tappade ju en hel del blod, tur att jag hade super järnvärde sedan tidigare *tackar mitt arbets för den delen, varierad kost på regelbunda tider och mycke broccoli* Fick en massa dropp för att få mig att må lite bättre men jag känner mig rätt svag och lika mörbultad i kroppen som efter en "vanlig" förlossning. Trött i rygg, höfter och i nacken antar att jag spänt mig rätt mycke, huvudvärk och det susar i öronen när jag reser mig upp pga blodet jag forlorat. Värmekudden hjälper bra mot eftervärkarna i alla fall och snart ska jag försöka sova igen. La oss och sov när vi kom hem så nu har vi vänt lite på dygnet.

 

zanna

22 november 2011 23:22

Usch, jag gråter när jag läser vad du har skrivit. Ingen ska behöva mista ett barn. Hua hua, tiden läker alla sår, men inte förlusten av vad som skulle ha blivit. Tänker på er. Kramar till er.

Kisse

23 november 2011 10:11

Nä tänk om det skulle vara så men tyvärr är det ju vanligare än man tror tyvärr finns ju ett enorm mörker tal, människor som anser det tabu att sörja ett förlorat barn (eller foster) :(

Sen tror jag att tiden läker sår men kan mycket väl tänka mig att detta river upp många andras sår... som själva varit med om det.

kram o tack

 

Malin

22 november 2011 23:22

Tänker på er! Kramar

Kisse

23 november 2011 10:09

Tack Malin

 

Linda

23 november 2011 10:02

jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska säga... Det är så vedervärdigt att sånt här ens kan hända. Ja visst, man kan trösta sig med att naturen har tagit hand om det på sitt sätt... men kunde den inte göra det lite fortare... typ.

Önskar jag kunda säga nåt, men allt jag skriver känns mest meningslöst och korkat.

Ta hand om er!! Skickar en styrkekram genom cyberrymden!!

http://lindazblogg.wordpress.com

Kisse

23 november 2011 10:07

Ord är överflödiga just nu men jag är glad och tacksam över allt stöd vi får av nära och kära men även all stöd och peppning vi får av okända, bloggvärlden kan vara både fantastisk och grym på samma gång.

Tack för din kommentar, den värmer!!!

 

Anna

23 november 2011 11:17

Beklagar förlusten. Uscha att sådan kan hända

Kisse

23 november 2011 11:27

Tack, usch ja...

 

piu

23 november 2011 16:14

Hej igen ! Jag grät när jag läste det du hade skrivit , var med samma sak för 36 år sedan , blev så berörd nu , minns allt så väl , jag hade oxå en liten son i min mage som hade legat död minst 2 veckor , jag var mycket dålig när jag åkte in , men sedan har jag fått 2 stycken barn o 2 barnbarn än så länge, så allt kan vända till de positiva ändå, fast just nu känns det säkert så tungt, men ni har ju 2 söta pöjkar redan , jag hade inga barn då det hemska hände , men man orkar gå genom visst mycket som människa ändå , så stora styrke kramar till er o ta hand om varandra , Allt kommer o bli bra med tiden Kristina

Kisse

23 november 2011 16:26

Piu jag förstår att det måste vara mycket värre om det händer första gången...barnen tröstar oss otroligt mycke det går lixom inte att vara ledsen på samma sätt tillsammans med dom. Det känns mycket lättare nu när dom är hemma!!! Samtidigt behövde vi nog få sörja som bra vuxna en stund också, mycket biter vi ju ihop nu när barnen väl är hemma!

 

Vendel

23 november 2011 18:19

Det är så hemskt. Jag gråter när jag läser detta, jag grät igår och grät mig även till sömns. Vart påmind om hur vacker även min lillesyster var när hon föddes, dock dog hon och vi hade även för henne begravning. Även hon såg så fridfullt vacker ut, som om hon var glad trots att hon inte fick dela livet med oss andra här på jorden.

Jag blev påmind av detta då jag läste och jag kan verkligen förstå er sorg och dess smärta. Jag tänker på er, er och era fantastiska barn som är lyckliga över att ha er två som föräldrar.

All styrka till er!

http://www.missvendel.blogg.se

Kisse

23 november 2011 19:09

jag förstår det det river upp sår Idah den är den här biten som är tyngst, vissa saker läker ju aldrig helt utan rivs upp gång på gång dock blir det inte lika djupt varje gång. Alla man förlorat har så klart en plats i hjärtat nu och för alltid!

Dock vill jag (vi) absolut inte att ni ska hålla eran lycka tillbaka, jag missunnar inte någon annan lyckan även om det känns tungt det vi nu förlorat. Vi ser med glädje fram emot att få träffa eran efterlängtade baby när han väljer att komma ut!!!

stor kram till dig Idah

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Swish och nu är sommaren här... eller sommarmånaderna har i alla fall börjat, sommarvärmen har inte direkt infunnit sig ännu. Förra helgen var vi på kosläpp, mysigt att se glada kor skutta ut mot sommarbete. Lekte lite i lekparken brevid bond...

Galet var tiden går snabbt! Nu har vi avverkat både jul och nytt år är påbörjat. Månaderna swishar förbi. Julafton firades här hemma tillsammans med min halva av familjen. Mamma, pappa, alla mina syskon med respektive och nästan alla barn (saknad...

Barnen fick en tidig julklapp av gudfar Stefan och Rosanna (och lille Sylvester) nämligen att besöka trolska skogen. Så fint att ge barnen upplevelser i present/ julklapp då de redan har så mycket leksaker. Jag fick också följa med, vilket jag tycker...

När barnen fyller år brukar vi slå ihop släktkalasett. Är ju bara 4 dagar mellan Filip och Lukas men ett par månader kvar tills Edwin fyller 4 år. Men vi brukar fira honom på samma gång. Bara långt att vänta gör honom och svårt att förstå varför kala...

I torsdags fyllde Filip 9 år. Började dagen med kalas i sängen. Paketöppning och go fika. Barnen får alltid önska vad de vill ha. En bok om rymden, cykellampa och en låda lego fick Filip. ...