Igår var det en tung men bra dag. Jag kände bara inte för att blogga dels för att jag då ännu inte tagit ställning till om jag skulle berätta detta på bloggen eller inte, jag delar ju faktiskt inte med mig av allt här även om jag är rätt öppen om mitt privatliv.

Jag var nämligen till sjukhuset och träffade kuratorn på kvinnokliniken. Pratade igenom allt som hänt, lät känslorna flöda och tårarna rinna. Jag kom till slut till den punkt då jag kände att jag inte riktigt klarar av detta själv och behövde få hjälp med några saker. Inte bara få prata utan få praktisk hjälp med sådant jag själv inte orkar med.

Det kommer ta tid att läka, jag inser att jag har lite för bråttom, jag vill att känslorna ska bli mindre smärtsamma men tyvärr är det inte riktigt så ännu... det gör ännu ont, jätte ont. Som om hjärtat ska gå i bitar och det äter upp mig inifrån, att jag tidvis är svag både fyskiskt och psykiskt. Något som dock kändes skönt när jag pratade med kuratorn är att det känns inte så tungt jämt, sorgen har inte tagit över... men jag blir chockad av smärtan varje gång sorgen slår till... JAG har bestämt att det borde kännas bättre nu när det gått en tid och kan inte tillåta mig att känna att det ännu är jätte tungt... det är då jag spänner mig och försöker bita ihop istället för att gråta ut.

Den praktiska hjälpen kuratorn kunde hjälpa mig med var att ta reda på vart Vidar är precis just nu. Vi (jag och Petter) har ofta otur, vi hamnar mellan stolar, blir bortglömda och det känns som om det alltid är krångel vilket gör att vi alltid är lite inställda på att allt alltid måste vara lite krångligt.

Min största farhåga när det gäller Vidar är att dom ska tappa bort honom... att något går fel... jag skulle inte bli förvånad om jag skulle ringa pastorsexpeditionen och de inte förstår alls vad jag pratar om.. vilket då gjort att jag inte ens vågat tänka tanken att ringa och höra om hans aska är i gravkapellet.... Kändes skönt när kuratorn sa att det ska inte behöva gå till så, du ska inte gör det... JAG gör det och så lovade hon att ringa upp mig när hon fått svar vart Vidar befinner sig.

Jag behöver veta vart han är, för mig är det viktigt. För mig är det viktigt att han hamnar i mineslunden. Jag är inte troendekristen men jag vill gärna tro, jag vet inte på vad och hur men tanken ger mig ro, kyrkan ger mig en tröst och har alltid gjort. För mig är det viktigt att barnen är döpta utan att vi är troende men jag vill tro på något och jag anser att kyrkan ger mig den chansen.

Jag kan inte avsluta förrän jag vet att Vidar är begravd men jag vet nu iaf vart han är, kuratorn ringde idag och berättade att han är i gravkapellet vid våran kyrkan (han hade kommit dit bara för någon dag sedan) och jag grät och lättnad, det kändes skönt, rogivande att han ändå är nära. Nära hemma, nära dit han ska, han är inte borttappad och jag kan slappna av!!!

Jag har sjukskrivit mig tills på onsdag i samråd med mina kollegor, jag var till jobbet och hälsade på efter min akupunktur behandling idag. Mina muskler krampar ännu och inflammationen är ju så klart kvar men det släppte lite mer låsningar. Ryggen behöver vila men jag var även öppen till dom att jag har det tufft nu och att jag varit till kuratorn. Jag är en rätt öppen människa och jag vet att jag har mina kollegors stöd och det vinner vi alla på i slutet men det känns ju ändå som jag sviker jobbet när jag är hemma. Men jag har ett fysiskt tufft jobb, kroppen ska klara många många år till så det gäller att vara snäll med den och låta den vila nu!

 

anki

17 februari 2012 13:14

Så skönt gumman nu vet vart han är kram mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Swish och nu är sommaren här... eller sommarmånaderna har i alla fall börjat, sommarvärmen har inte direkt infunnit sig ännu. Förra helgen var vi på kosläpp, mysigt att se glada kor skutta ut mot sommarbete. Lekte lite i lekparken brevid bond...

Galet var tiden går snabbt! Nu har vi avverkat både jul och nytt år är påbörjat. Månaderna swishar förbi. Julafton firades här hemma tillsammans med min halva av familjen. Mamma, pappa, alla mina syskon med respektive och nästan alla barn (saknad...

Barnen fick en tidig julklapp av gudfar Stefan och Rosanna (och lille Sylvester) nämligen att besöka trolska skogen. Så fint att ge barnen upplevelser i present/ julklapp då de redan har så mycket leksaker. Jag fick också följa med, vilket jag tycker...

När barnen fyller år brukar vi slå ihop släktkalasett. Är ju bara 4 dagar mellan Filip och Lukas men ett par månader kvar tills Edwin fyller 4 år. Men vi brukar fira honom på samma gång. Bara långt att vänta gör honom och svårt att förstå varför kala...

I torsdags fyllde Filip 9 år. Började dagen med kalas i sängen. Paketöppning och go fika. Barnen får alltid önska vad de vill ha. En bok om rymden, cykellampa och en låda lego fick Filip. ...